Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Comtesse Tessin age | Justice | La joic de vivre | Virgin and Child with Saints Jerome and Anthony | Self Portrait |
Related Artists:
Marie Spartali Stillman
English Pre-Raphaelite Painter, 1844-1927 was a British Pre-Raphaelite painter of Greek descent, arguably the greatest female artist of that movement. During a sixty-year career she produced over one hundred works, contributing regularly to galleries in Great Britain and the United States. Maria Spartali was the youngest daughter of Michael Spartali, a wealthy merchant and Greek consul-general based in London, and his wife Euphrosyne. She and her cousins Maria Zambaco and Aglaia Coronio were known collectively among friends as "the Three Graces", after the Charites of Greek mythology (Aglaia, Euphrosyne and Thalia), as all three were noted beauties of Greek heritage. Swinburne said of Spartali: "She is so beautiful that I want to sit down and cry". Spartali studied under Ford Madox Brown for several years from 1864, with his children Lucy, Catherine and Oliver. She modelled for: Brown; Burne-Jones (The Mill); Julia Margaret Cameron; Rossetti (A Vision of Fiammetta, Dante's Dream, The Bower Meadow); Spencer Stanhope; and Whistler (La Princesse du Pays de la Porcelaine). In 1871, against her parents' wishes, she married American journalist and painter William J. Stillman. She was his second wife, his first having committed suicide two years before. His job as a foreign correspondent resulted in the couple dividing their time between London and Florence from 1878 to 1883, and then Rome from 1889 to 1896.
Simon Marmion
(born c. 1425 at Amiens, France, died 24 or 25 December 1489, Valenciennes) was a French or Burgundian Early Netherlandish painter of panels and illuminated manuscripts. Marmion lived and worked in what is now France but for most of his lifetime was part of the Duchy of Burgundy in the Southern Netherlands. Like many painters of his era, Marmion came from a family of artists, and both his father, Jean, and his brother Mille were painters. Marmion is recorded as working at Amiens between 1449 to 1454, and then at Valenciennes from 1458 until his death. He was patronized by Philip the Good, the Duke of Burgundy from 1454 when he was one of several artists called to Lille to work on the decorations for the Feast of the Pheasant. He was employed by several members of the ducal family, including Charles the Bold and Margaret of York. He was called "the prince of illuminators" by a near contemporary. Three years after his death his widow, Jeanne de Quaroube, married his pupil, the painter Jan Provoost, who on her death inherited the considerable Marmion estate. Although best known for his illuminated manuscripts, Marmion also produced portraits and other paintings, altarpieces, and decorative work. A famous double-sided altarpiece with several Scenes from the life of St Bertin is in the Gemäldegalerie, Berlin (with two sections in the National Gallery (London). There is a Mass of Saint Gregory in Toronto, and a Lamentation of Christ in the Metropolitan Museum of Art,three works in Philadelphia, and several others elsewhere. Stylistically he lies between his French and Flemish contemporaries, with a Flemish innovation in composition and landscape. His perspective is usually technically sound, but the proportions of his figures are often awkward, and their poses rather stiff.
BOSSE, Abraham
French Baroque Era Engraver, 1602-1676 Roughly 1600 etchings are attributed to him, with subjects including: daily life , religion, literature , history, fashion[8], technology, and science. Most of his output was illustrations for books, but many were also sold separately. His style grows from Dutch and Flemish art, but is given a strongly French flavour. Many of his images give fascinating and informative detail about middle and upper-class daily life in the period, although they must be treated with care as historical evidence. His combination of very carefully depicted grand interiors with relatively trivial domestic subjects was original and highly influential on French art, and also abroad ?? William Hogarth's engravings are, among other things, a parody of the style. Most of his images are perhaps best regarded as illustrations rather than art. Watercolour of a ball by Abraham Bosse, a similar subject to many of his most famous etchingsHe was apprenticed in Paris about 1620 to the Antwerp-born engraver Melchior Tavernier (1564?C1641), who was also an important publisher. His first etchings date to 1622, and are influenced by Jacques Bellange. Following a meeting in Paris about 1630, he became a follower of Jacques Callot, whose technical innovations in etching he popularised in a famous and much translated Manual of Etching(1645), the first to be published. He took Callot's highly detailed small images to a larger size, and a wider range of subject matter. Unlike Callot, his declared aim, in which he largely succeeded, was to make etchings look like engravings, to which end he sacrificed willingly the freedom of the etched line, whilst certainly exploiting to the full the speed of the technique. Like most etchers, he frequently used engraving on a plate in addition to etching, but produced no pure engravings.